LoveLiveAndLaugh

Varför ska man må så här egentligen? Varför är kanske en dum fråga då det är rätt uppenbart varför, men jag menar att det ska bara så här jobbigt med sorg.
Jag har mina upp och ner dagar som kanske alla andra, men mina ner dagar är mer energislukande än vanligt.
saknar min pappa varje dag som går, men vissa dagar är det då jag som inser att han verkligen är borta. Att han inte finns längre.

Jag mår psykiskt dåligt, riktigt dåligt då jag har mina ner-dagar. Kanske låtsas som att allt är bra för omgivningen, men innerst inne gråter jag och skriker och tycker att det är orättvist att ha förlorat min pappa allt för tidigt.
Jag ger mig själv skulden för att han inte finns. Jo, jag vet att det inte är mitt fel, men jag kan känna så ibland. Mår dåligt av att jag kanske kunde ha åkt tidigare och träffat honom dagarna innan han gick bort. Får sån ångest när jag tänker på att han inte hann träffa Maxi. Får ångest över att jag kanske skulle ha ringt han fler gånger..and so on.

Jag VET att det är normalt att känna så, många säger det även min terapeut, men det är så jag känner NU och kan inte ändra det. Just för stunden är det så, hur mkt man än vill så går de inte att få mig att må bättre.. inte riktigt än iaf.
När jag mår som sämst inser jag verkligen att han är borta, jag ser han ligga där i kistan som jag såg han sist och se han vara fridfull och nästan ett leende på läpparna. det var surrealistiskt när jag väl såg han första gången. Trodde hela tiden att han skojade. Jag vet det låter sjukt, men trodde verkligen att han skulle ställa sig upp och säga att allt var ett sjukt skämt! Han låg där med sin snickarpenna och sin keps och även en fin chile tröja.
Jag ser han överallt, känner hans doft ibland, eller hans närvaro, vilket kan skrämma mig lite men sen vet jag att han vakar över oss. Träffar han även i mina drömmar, ofta. Där han lever fast han är död. Efter sånna drömmar är det jag mår som sämst.

Saknar honom så sjukt mkt. Skulle ge allt för att få ha han hos oss igen. Det gör så ont i själen av tanken av att han inte finns. Det är över 3 månader sen och det känns fortfarande som igår.
Förlåt mig pappa, att jag inte hann komma till dig in i det sista och hålla din hand när du tog ditt sista andetag.
Jag vet att du har det bättre nu.
Jag älskar dig papá!