LoveLiveAndLaugh

Ännu en dag går och man tänker efter och märker att pappa inte finns längre.
Jag har känt mig väldigt trött trots att jag idag har sovit ut på morgonen. Har ingen ork att gör något alls, och tvingar mig till att göra saker. Hade det inte varit för barnen så ligger jag hela dagen i sängen.

Jag är rädd på hur jag kommer att känna sen när man väl har fattat att pappa inte längre finns. Just nu känns det som att man förtränger det, fast inners inne vet jag att han inte finns.
Det är som att man tänker på han en sekund och tänker att han är borta. Sekunderna senare tänker jag inte på det, men allt är inte som vanligt.
Jag vet men ändå inte liksom.

Jobbigt, men vad ska man göra? Saknar han något sjukt mycket. Man kan bara minnas minnen han lämnade efter sig, och hur underbar han var som person.
Att han inte lider längre av denna hemska sjukdom han hade.
det jag inte får in är att han verkligen inte längre finns. I kött och blod. Han är borta... Det går inte in i huvudet riktigt än.
Jag såg ju honom ligga där i kistan. Jag såg att han inte andades. Men har svårt för att förstå det.

Det är väligt blandade känslor.

Kollade på én video jag tog med mig från hans lägenhet. Där mestadels visade mig på min födelsedag när jag dansade och lite annat. Även han gjorde ett uppträdande där han hälsa osv. Det gjorde så sjukt ont att höra hans röst igen. Allt är jobbigt... usch när ska denna mardrömmen gå över? =(