Förlossningsberättelse - Maximilian 090217
Jag hade skrivit förlossningsberättelserna i min förra blogg så tänkte jag bara markerar och klistrar in för er instresserade så finns dem i den kategorin sen
Först så har jag varit rädd för att föda, då efter att ha fött Leo. Hela graviditeten var jobbig och förlossningen med Leo var lite av traumatisk och väldigt påfrestande. Så jag fick gå på aurorasamtal ang min rädsla. Det var på tal om igångsättning, men de ville göra ett UL först.
Fick tid för UL måndagen den 16 feb, vilket visar att han hade lite för lite fostervatten där inne så de ville sätta igång mig redan dagen efter.
17 februari 09
Jag kom in kl 8 den 17, träffade läkaren som satte igång mig kl 10.20. Jag var öppen 2 cm, nästan 3cm. Tappen var halvt mogen och mjuk.
Det tog en stund att sätta in katetern. På tredje försöket så lyckades han.
Direkt så började regelbundna värkarna. Jobbiga men hanterbara.
kl 14.20 åker katetern ut jag var då öppen nästan 4 cm.
Då blev värkarna jobbigare.
Jag ville bada, låg i badet ca 1 timme till 15.15 ungefär.
Då började man känna av de mera jobbigare värkar. Där man fick anda sig igenom dem.
Efter badet tog de hål på hinnorna.
Jag var öppen 5 cm då.
Bad om spinal eller EDA.
Läkaren kom ca16.15, minns inte riktigt. Redan då kände jag av lite som krystvärkar där de tryckte fruktansvärt neråt.
Där försökte Bm tvinga i mig lustgas, men jag tyckte lika illa om den som förra gången.
Sen var hon där med syrmasken.Den luktade lika illa den med uack!
IAF så lyckades han sätta in EDA men fick aldrig någon bedövning. För efter att de satt in EDA så kollade BM att jag var öppen 8cm, medans hon höll inne fingrarna under nästa värk så öppnade jag mig 1 cm till alltså 9 cm.
Kl var då 17 ungefär. Jag hade redan krystvärkar var nästan öppen 10cm hade lite kvar,
Plötsligt säger hon att jag ska krysta och hålla emot och krysta igen, så såg hon huvudet. Nästa krystvärk var han ute. Det gick så snabbt de sista att andreas hann inte reagera på att Maxi föddes. Utan jag sa att han var ute och han sa va?!
Blev rätt intensivt den sista timmen att jag hann inte fatta att de gick så fort. Jag sprack inget, behövde inte sy något så det var super skönt!
Jag mådde relativt bra efter förlossningen. Det enda var att eftervärkarna var minst lika jobbiga som värkarna under förslossningen. Fi fan vilken pina!!
Fick så himla ont i svanskotan med men sen var man hurtig och piggelin=)
Men att gå igenom en NY graviditet, en NY förlossningen?
NEJ TACK! Det blir bra så här=)
Jag tackar för de två barn jag har fått och känner mig nöjd=)
Först så har jag varit rädd för att föda, då efter att ha fött Leo. Hela graviditeten var jobbig och förlossningen med Leo var lite av traumatisk och väldigt påfrestande. Så jag fick gå på aurorasamtal ang min rädsla. Det var på tal om igångsättning, men de ville göra ett UL först.
Fick tid för UL måndagen den 16 feb, vilket visar att han hade lite för lite fostervatten där inne så de ville sätta igång mig redan dagen efter.
17 februari 09
Jag kom in kl 8 den 17, träffade läkaren som satte igång mig kl 10.20. Jag var öppen 2 cm, nästan 3cm. Tappen var halvt mogen och mjuk.
Det tog en stund att sätta in katetern. På tredje försöket så lyckades han.
Direkt så började regelbundna värkarna. Jobbiga men hanterbara.
kl 14.20 åker katetern ut jag var då öppen nästan 4 cm.
Då blev värkarna jobbigare.
Jag ville bada, låg i badet ca 1 timme till 15.15 ungefär.
Då började man känna av de mera jobbigare värkar. Där man fick anda sig igenom dem.
Efter badet tog de hål på hinnorna.
Jag var öppen 5 cm då.
Bad om spinal eller EDA.
Läkaren kom ca16.15, minns inte riktigt. Redan då kände jag av lite som krystvärkar där de tryckte fruktansvärt neråt.
Där försökte Bm tvinga i mig lustgas, men jag tyckte lika illa om den som förra gången.
Sen var hon där med syrmasken.Den luktade lika illa den med uack!
IAF så lyckades han sätta in EDA men fick aldrig någon bedövning. För efter att de satt in EDA så kollade BM att jag var öppen 8cm, medans hon höll inne fingrarna under nästa värk så öppnade jag mig 1 cm till alltså 9 cm.
Kl var då 17 ungefär. Jag hade redan krystvärkar var nästan öppen 10cm hade lite kvar,
Plötsligt säger hon att jag ska krysta och hålla emot och krysta igen, så såg hon huvudet. Nästa krystvärk var han ute. Det gick så snabbt de sista att andreas hann inte reagera på att Maxi föddes. Utan jag sa att han var ute och han sa va?!
Blev rätt intensivt den sista timmen att jag hann inte fatta att de gick så fort. Jag sprack inget, behövde inte sy något så det var super skönt!
Jag mådde relativt bra efter förlossningen. Det enda var att eftervärkarna var minst lika jobbiga som värkarna under förslossningen. Fi fan vilken pina!!
Fick så himla ont i svanskotan med men sen var man hurtig och piggelin=)
Men att gå igenom en NY graviditet, en NY förlossningen?
NEJ TACK! Det blir bra så här=)
Jag tackar för de två barn jag har fått och känner mig nöjd=)
Förlossningsberättelse - Leo 070622
Denna förlossningsberättelse skrev jag strax efter att jag födde Leo, så jag saxade den rakt av från ett annat ställe jag skrev den
Allt började egentligen med att jag började få värkar 5 dagar innan Leo föddes.
Måndagen den 18 juni på morgonen vaknade jag av att jag hade värkar som var 5 min emellan. Jag väntade till kl 10 för att ringa och fick komma in på undersökning. var då öppen drygt 1 cm och tappen var nästan helt borta. De bad oss att promenare lite och komma tillbax för undersökning.
Sen var jag öppen 2-3cm och tappen var helt borta.
Trots detta kunde de ta några dagar innan förlossningen var riktigt på G.
Men jag hoppades för mkt.
Sambon stannade hemma utifall att.
Tisdagen kom, mådde likadant. Åkte in igen och var då öppen 3 cm och tappen var då borta.
Men inget som tydde på att de skulle vara på G. Besviken man blev, så hem igen.
Sambon sa att han stannar hellre hemma veckan ut .
Sen kom torsdag, mådde likdant på morgonen men sen mot kvällen ändrade värkarna sig lite.
De blev ondare och de tryckte på neråt.
Fast jag ville inte åka in, men sambon tvingade in mig för koll iaf.
Så lite över 23.00 på torsdag var vi inne för ytteligare en undersökning. Blev lika besviken där när hon sa att jag var fortfarande öppen 3cm och inget annat hade hänt. Och ctg så bra ut. Så hem igen. Fick med mig hem brikanyl, alvedon och propovan. Jag ville inte ta propovanen, tycker inte om insomnings tabl. och brikanylen tog jag aldrig. Tog bara alvedonen.
För väl när vi kom hem så började dessa värkar bli starkare och starkare för varje värk jag fick. vid 01.00 tiden då började jag få panik eftersom de kom tätare och tätare och inget lindrade, varken vetekudde eller massage eller dusch. Nått var annorlunda denna gång, men jag vågade inte tro på de eftersom 1 timme innan så blev vi hemskickade ju.
Vid 02 tiden kände jag behovet att kissa. Så jag ställde mig upp från sängen och kände att de rann. det kom nått blött i trosan. Vågade inte tro att de var vattnet. Sa de till sambon han var hellt uppstirrad.
Sen efter de så hoppade jag in i duschen av ren desperation. Gjorde så jävla ont nu!!
Medans jag stod där så ringde sambon till Förlossningen IGEN. hon var riktigt nonchalant BM.
De lät som att hon inte ville att vi skulle komma så hon sa till slut ok men kom in så får vi se om de hänt nått.
Andreas körde till sjukan på typ 3 min eller nått. Vi kom till förlossningen vid 03.15 ungefär. De undersökte mig och jag var öppen 7 cm! Shiit! de hade gått fort! Inte konstigt att jag hade ont!
Värkarna gjorde så himla ont så jag ville prova lustgasen. Fick den efter knappt 2 andetag så slängde jag den. uasch!!!
Den luktade riktigt illa! den fick mig att må illa så nej tack!! jag ville ha nått annat! Trots att jag bara ville ha lustgas som jag hade bestämt så gjorde jag vad som helst för att få bort smärtan. För att dessa värkar hade börjat gå över till krystvärkar nu, men jag var inte riktigt redo för att krysta än, var ju inte helt öppen.
Narkosläkaren kom in vid 05.00 och jag fick ryggmärgsbedövning, jag var i himlen. Kände NADA!!! inget!! såå skönt att kunna vila en stund. Men eftersom jag inte kände några värkar så gjorde bebisen arbetet själv. Vilket inte var så jättebra.
Ungefär vid halv 6-7.00 tiden började bedövningen släppa.
Faaan! skrek jag de gjorde så jävla ont ju. Jag fick börja krysta för att se om hans huvud ville komma lite längre ner. Det var de som var lite av ett problem under förlossningen. Så jag låg där och krystade, bebisen hjärtljud sjönk några gånger. och jag började skrika att de skulle dra ut honom med deras händer eller nått. Så de bestämde att de skulle använda sugklocka för att hjälpa han ut. Med tanke på att jag hade legat o krystat i i över 2 timmar utan så mkt resultat.
Så sen vid 09.00 tiden kom de in fler och fler folk. Då började de allvarliga. Vid varje krystning hade jag en BM som låg på min mage och tryckte ut Leo .
Aj de gjorde skit ont.
Sen 2 läkare som skulle hjälpas vid med sugklockan och annat folk jag inte fattade vilka de va.
Det tog kanske 5-7 riktigt krystingar så var han ute. Men de sprang iväg med han för att rensa lungorna eftersom han hade bajsat i vattnet. Tårarna sprutar och Andreas kunde inte fattade. Inte jag heller för den delen.
Jag minns oxå att dom sista 5-10 min så skrek jag åt Andreas att han skulle ta bort smärtan.
Han helt hjälplös sa; men hur?
Stackarn, han visste inte vad han skulle göra. Men det är sånt man kan tydligen säga =)
Själv tyckte jag att de gick relativt fort, nästan för intensivt. smärtan var för stor och de kom väldigt tätt, men när han sen vad född så försvann verkligen ALLT! Jag menar verkligen ALLT! inget ont utan där låg en liten sak som tittade på mig med sina stora ögon .
Efter skift bytet vid 7 så kom världens bästa Bm. Gud vad skönt att de bytte där. för att förra Bm skulle jag ha dödat så otrevlig jag tyckte hon va.
Sprack lite granna med , fick sy s.k skönhetsstygn. Satan vad ont bedövningen gjorde när de skulle sy dock!
Har säker glömt nått moment, men de kanske jag kan ta när jag minns
Självklart är de värt all smärta i världen!! Nu har man ju världens finaste pojk
