Min älskade pappa....
Livet är inte som det verkar ibland, eller livet är orättvist många gånger, men inte trodde man att man skulle vara 26 år gammal och redan ha förlorat sin far i 56 års ålder.
Har kanske nämt att han varit sjuk någon gång i något inlägg. Pappa var väldigt sjuk. I våras fick han vad läkarna trodde var en djup depression som han fick medicinering mot. Han var väldigt men väldigt deppig. Han grät för allt och ringde mig varje dag för att säga att han ville träffa mig snart. Vi kunde inte åka ner i somras till honom då han bodde nere i Spanien och vi inte hade råd att åka denna sommaren.
Varje gång han ringde fick jag säga att vi inte kunde och för varje gång jag sa desto mer gjorde det ont att säga att vi inte kunde ta oss ner i år.
I juli fick han efter att ha tuppat av på sitt jobb, diagnos hjärntumör grad 4, inoperabel. De gav han sex mån att leva.
de började efter någon vecka med strålbehandling och kemoterapi. Han blev mindre bra, kunde inte riktigt gå och blev apatisk. Han behövde hjälp med det mesta. När man fick höra att tumören kanske hade blivit en aning mindre, tändes hoppet om att han kanske kunde klara sig lite längre.
Tisdag den 15 Nov, ringde hans fru till mig och sa att han hade varit orolig hela natten och därmed fått åka in akut till sjukhuset. Där konstaterade man att han hade fått komplikationer efter strålbehandlingen där hans lungor hade bränts sönder. Trots at läkare hade sagt att han hade 6 mån och att han med all säkerhet skulle dö av hjärntumören han hade trodde man inte att han skulle behöva lämna oss innan dom 6 mån efter komplikationer. De hade jag inte ens en tanke om.
Vi hade beställt några veckor innan biljetter för att åka och hälsa på pappa för antagligen en sista gång. Vi skulle ha åkt den 27 nov, men efter detta som hade hänt, fick jag avboka biljetterna och köpa en biljett snabbt för att åka själv.
Den 18 nov köpte jag biljetten och skulle åka dagen efter den 19 nov. Fredagen den 19 kom och jag var nervös för att flyga. Men klockan 11.05 ringde hans fru och berättade den hemska nyheten om att han hade precvis avlidit. Hela min värld rasade samman. Jag var ju på väg till honom!
Jag åkte ändå var framme 23.40 och framme hos min pappa ca en timme senare. Det fanns så mkt folk hos honom. De frågade om jag ville se honom, men jag kunde inte. Vi sov hos han iaf. Dagen efter ville jag se honom ändå. var rädd att han kanske skulle se deformerad ut, men han såg så vacker, fridfull, lycklig ut. Man kunde nästan se ett leende. Det gjorde så ont att se han där. Ligga i en kista. Han var bara 56 år gammal!
Nu har dagarna gått, idag är det en vecka sedan har avled och jag har fortfarande svårt att förstå detta trots att jag såg honom ligga i en kista och se när de körde iväg honom för att kremeras. Jag förtränger detta, men i ögonblick fattar jag att han inte finns och börjar gråta. Min pappa var min hjälte sen jag var liten. Man tror alltid att ens föräldrar är odödliga, och aldrig blir sjuka eller kommer att bli sjuka.
Det konstiga är att man blir vuxen och jag trodde fortfarande det. 7
Just nu känner man sig som när man var runt 6 år och behövde sin pappas tröst när man gjorde sig illa, behövde hans kramar, hans pussar. Jag vet nu att du inte lider längre och att du har det bra där du är. vet att du vakar över mig och hela familjen.
Det som gör mest ont är att du inte hann träffa ditt yngsta barnbarn. jag vet hur mkt du ville få träffa dina barnbarn igen.
Jag älskar dig pappa med hela mitt hjärta! Jag saknar dig något oerhört. Vill ha dig här igen för att få krama dig och pussa dig, börja inse att det aldrig mer kommer att hända. Det gör så ont i mig.
Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig en sista gång vid liv. Jag kan bara inte fatta detta.. går inte..
Har kanske nämt att han varit sjuk någon gång i något inlägg. Pappa var väldigt sjuk. I våras fick han vad läkarna trodde var en djup depression som han fick medicinering mot. Han var väldigt men väldigt deppig. Han grät för allt och ringde mig varje dag för att säga att han ville träffa mig snart. Vi kunde inte åka ner i somras till honom då han bodde nere i Spanien och vi inte hade råd att åka denna sommaren.
Varje gång han ringde fick jag säga att vi inte kunde och för varje gång jag sa desto mer gjorde det ont att säga att vi inte kunde ta oss ner i år.
I juli fick han efter att ha tuppat av på sitt jobb, diagnos hjärntumör grad 4, inoperabel. De gav han sex mån att leva.
de började efter någon vecka med strålbehandling och kemoterapi. Han blev mindre bra, kunde inte riktigt gå och blev apatisk. Han behövde hjälp med det mesta. När man fick höra att tumören kanske hade blivit en aning mindre, tändes hoppet om att han kanske kunde klara sig lite längre.
Tisdag den 15 Nov, ringde hans fru till mig och sa att han hade varit orolig hela natten och därmed fått åka in akut till sjukhuset. Där konstaterade man att han hade fått komplikationer efter strålbehandlingen där hans lungor hade bränts sönder. Trots at läkare hade sagt att han hade 6 mån och att han med all säkerhet skulle dö av hjärntumören han hade trodde man inte att han skulle behöva lämna oss innan dom 6 mån efter komplikationer. De hade jag inte ens en tanke om.
Vi hade beställt några veckor innan biljetter för att åka och hälsa på pappa för antagligen en sista gång. Vi skulle ha åkt den 27 nov, men efter detta som hade hänt, fick jag avboka biljetterna och köpa en biljett snabbt för att åka själv.
Den 18 nov köpte jag biljetten och skulle åka dagen efter den 19 nov. Fredagen den 19 kom och jag var nervös för att flyga. Men klockan 11.05 ringde hans fru och berättade den hemska nyheten om att han hade precvis avlidit. Hela min värld rasade samman. Jag var ju på väg till honom!
Jag åkte ändå var framme 23.40 och framme hos min pappa ca en timme senare. Det fanns så mkt folk hos honom. De frågade om jag ville se honom, men jag kunde inte. Vi sov hos han iaf. Dagen efter ville jag se honom ändå. var rädd att han kanske skulle se deformerad ut, men han såg så vacker, fridfull, lycklig ut. Man kunde nästan se ett leende. Det gjorde så ont att se han där. Ligga i en kista. Han var bara 56 år gammal!
Nu har dagarna gått, idag är det en vecka sedan har avled och jag har fortfarande svårt att förstå detta trots att jag såg honom ligga i en kista och se när de körde iväg honom för att kremeras. Jag förtränger detta, men i ögonblick fattar jag att han inte finns och börjar gråta. Min pappa var min hjälte sen jag var liten. Man tror alltid att ens föräldrar är odödliga, och aldrig blir sjuka eller kommer att bli sjuka.
Det konstiga är att man blir vuxen och jag trodde fortfarande det. 7
Just nu känner man sig som när man var runt 6 år och behövde sin pappas tröst när man gjorde sig illa, behövde hans kramar, hans pussar. Jag vet nu att du inte lider längre och att du har det bra där du är. vet att du vakar över mig och hela familjen.
Det som gör mest ont är att du inte hann träffa ditt yngsta barnbarn. jag vet hur mkt du ville få träffa dina barnbarn igen.
Jag älskar dig pappa med hela mitt hjärta! Jag saknar dig något oerhört. Vill ha dig här igen för att få krama dig och pussa dig, börja inse att det aldrig mer kommer att hända. Det gör så ont i mig.
Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig en sista gång vid liv. Jag kan bara inte fatta detta.. går inte..
Kommentarer
Postat av: Åsa
du jag vet hur det är o förlora sina nära o kära
min pappa gick bort 2001 o mi mormor gick bort för drygt en månad sedan o min hund gick bort den 14 mars i år
Postat av: Susanna
Jag beklagar sorgen. Så hemskt att ni inte hann träffa honom innan hans kropp gav upp. Men precis som du säger så har han inte ont längre, han behöver inte kämpa mot sin kropp.
Kram!
Postat av: polly
beklagar sorgen!
Trackback
